Söndagsfunderingar..
När jag och mitt ex gjorde slut vägrade vi ringa varandra under lång, lång tid. Jag var envis, han var envisare. En kväll saknade jag hans röst så mycket att jag ringde på skyddat nummer. Han svarade, jag sa inte ett ord. Inte han heller... Så där satt vi knäpptysta i telefonen i flera minuter tills jag till slut la på. Vet än idag inte om han nånsin förstod att det va jag. Men några veckor senare ringde min mobil sent på kvällen från skyddat nummer. Jag hörde någon andas på andra sidan luren men ingen sa nått.. Och där satt vi i flera minuter... knäpptysta.
Så vad vill jag säga men den här lilla historien? Jo, att det är lätt att inbilla sig att folk inte bryr sig när de egentligen bara sitter och är alldeles för stolta för sitt eget bästa. När stoltheten egentligen oftast bara är ett uttryck för feghet. Och fegheten och rädslan i sin tur bottnar i ovissheten av utfallet givet ett visst handlande. Sitter man med facit i hand är det lätt. Men det gör man ju aldrig. Så chansar man? Kanske.. Beror lite på hur mycket man kan riskera att förlora. Som en variant av fångarnas dilemma ungefär.
Vad har du nu gjort?
Haha ingenting.. funderat lite bara.
