The shit in Stockholm

Efter att ha spenderat senaste timmen med att kriga med min dator fick jag tillslut igång den. Varje vecka är det samma veva. Den vägrar starta windows.. jag lackar. Stänger av, sätter på, stänger av, sätter på, testar felsäkert läge, bankar på tangentbordet, drar ut alla sladdar, stänger av, sätter på, felsäkert läge igen, stänger av, sätter på. Ja ni fattar.. Det viktiga är att jag alltid vinner. Den är envis, jag är envisare.  Den må vinna slaget ibland men jag vinner alltid kriget!
Vi har en komplicerad relation jag och min dator, men vi gillar varann.

Min skrivare däremot. Den utplånar min armé varje gång. Vilket är konstigt då jag är både större och starkare och det borde vara en lätt match för mig. Men skrivarjäkeln vet mycket väl att jag behöver den bra mycket mer än vad den behöver mig. Den här obalansen skapar otaliga problem. Vi har en rakt igenom dålig relation. Vi hatar varann.