The shit in Stockholm

Så lämnade familjen landet. Tomt och tyst är det. Har tänt ljus i hela huset och det ryker ur en kopp nykokt té. Jag myser med ett duntäcke runt mig, böckerna i knät och flake på radion i bakgrunden. Är på oförskämt bra humör trots monstertentan runt hörnet. Söndagsångesten har inte synts till men jag längtar efter min familj. Det är kolsvart ute och det låter konstigt i väggarna..

It seems to me that maybe, pretty much always means no.

Fan vad blödiga mina inlägg börjar bli. Kan nån säga åt mig! I den här takten är jag bara sekunder från att citera Karin Boye. Och då är det över sen :) Eller gjorde jag just det?

Jenny! Imorgon kl. 5!
Middag nu kanske kompis?