The shit in Stockholm

Jag anser inte att förtroende är nått man ska behöva göra sig förtjänt av. För mig är det givet att ge sitt förtroende förbehållslöst till alla nya människor man träffar. För de allra flesta personerna är ändå ärliga om det mesta, i alla fall om det som är viktigt. Och de allra flesta besitter respekt och omtanke för andras känslor. Men ibland liknar det ett minfält där ute och du blir sprängd i bitar när det visar sig att någons tak egentligen är ett golv. Och då kan man bryta ihop en stund, förbanna sig över sin egen dumhet, klandra sig själv, gå på synkontroll och fälla några bittra tårar. Och när den stunden är förbi kan man inse att andra männikors hjärtlöshet och brist på samvete knappast är ens eget fel, och att dumheten knappst ligger i att lita på sin nästa. Och då infinner sig känslan av lättnad när bitar faller på plats och tacksamhet över att ha gjort sig av med en börda. 

Många beskriver sig själva som goda människokännare. Jag är nog inte en av dem. Men det gör kanske inte så mycket. För jag tycker om, jag älskar, jag bryr mig och det som är äkta kommer alltid att bestå och generera gensvar. Men jag slösar hellre kärlek på de som inte är värda det än att spara på den för de som är det. Och då åker man på en och annan blåsning. För ibland missbedömer man helt. Människor, situationer. Och lite ont gör det... Lite. Men jag är mest glad att det är över. För nu vet jag att den skuld jag känt alltför ofta senaste tiden inte var min att bära. Varför jag klandrats spekulerar jag inte längre i. Sånt har Freud koll på.

Och tack alla för igår. Många ansikten här som man inte sett på länge. Och självaste fan vad det dracks. Jenny va inte ens här. Och vem hade med sig all skumpa? Nu ska jag städa och laga paj. Lollo kommer på middag. Och hon e vansinnig. Då gör man bäst i att göda henne.